Fashion

10 år i modebranschen del 3 – hjälp jag vill inte jobba med det här?

Det är söndag och ni kanske är sugna på något lite längre att läsa och vad bättre att plocka upp tråden på serien om vad jag lärt mig under mina tio år modebranschen. Idag är det dags för del tre, tiden när jag jobbade på ett stort svenskt företags huvudkontor (som jag inte får nämna vid namn då jag skrivit på sekretessavtal) och upptäckte ett och annat.

Del tre tar vid 2010, i andra året i plugget. Utbildningen jag gick i Borås, Proteko, hade en stor fördel: 26 veckors praktik ingick. Det som lockade många till utbildningen var också samarbetet med det här stora företaget. I andra året fick alla i klassen söka betald praktik på inköpsavdelningen på huvudkontoret som sedan kunde bli en fortsättning efter avslutad utbildning.

 

På den tiden ville jag inte bo i Stockholm men jag bestämde mig ändå för att söka för erfarenhetens skull. Och boy, var det en erfarenhet. Rekryteringsprocessen var den mest krävande jag hittills hade stött på. Vi fick skicka in våra ansökningar och nästan hela klassen åkte upp till Stockholm för att gå på intervju. Jag blev intervjuad av en kvinna med stoneface och hade ingen aning om hur det gick. Jag fick ganska kluriga frågor om hur jag hade reagerat i situationer, om hur jag hade agerat om jag hade en egen butik osv. Efteråt kände jag att jag ville ge mer så jag bestämde mig för att skicka in ett par nya referenser till HR-kvinnan jag hade som kontakt och det tror jag faktiskt var nyckel till att jag fick det. Läxa: ge alltid lite till i ansökningsprocesser, överraska arbetsgivaren och visa hur gärna du vill ha jobbet! 

För ja, jag fick jobbet! Vi var sju i klassen som fick tjänster och jag hittade ett boende ute i Bergshamra (en förort vi moget nog döpte om till Bajshamra) med två av mina underbara klasskamrater. Jag blev placerad på en avdelning riktad till en ung målgrupp med mycket attityd, den näst mest trenddrivna på företaget. Superkul! Men det gällde också att vara på tårna. Många av mina nya kollegor var väldigt drivna och det gällde att hänga med. Något jag vanligtvis fann mig väl i (och förmodligen anledningen till varför jag blev placerad där) men just då mådde jag inte så bra privat. Jag trivdes inte i Stockholm som stad, var lite halvt deprimerad och åt dåligt. Dålig förutsättningar om man ska prestera på topp. Läxa: mår inte själen bra går ingenting bra. Du kan inte prestera på topp om du inte tar hand om dig först!

 

Bild på 23 år ung och småvilsen Sandra på Gamla Stans gator.

Företaget var som sagt väldigt stort. En så stor maskin har sina fördelar: bland annat fanns en fantastisk jobbrestaurang där man kunde köpa subventionerad lunch (no more matlåda!) och vi fick gå på utförsäljningar nästan jämtPå andra ställen jag varit på har det varit max en gång per månad. Den materiella lyckan alltså! Vi blev väl omhändertagna som praktikanter också; vi fick följa med på julfester, se en speciellt arrangerad modevisning för personalen och fick gå utbildningar. Många jobbperks med andra ord!

Det var dock en annan sak som kom upp till ytan efter ett tag: jag upptäckte att jag inte ville jobba med inköp. WHAT! tänker ni kanske nu, jag gick ju en utbildning fokuserad just på det?? Ja, och jag tänkte detsamma - varför kändes inte det här rätt?

Jag bad därför att få skugga en designer en dag för att se hennes jobb och det kändes mer rätt - jag ville ju åt kreativiteten! Jag frågade hur det såg ut på jobbfronten men där var beskedet: "har du inte en designkandidat blir det svårt." Men jag var ändå glad över att ha upptäckt vad jag ville jobba med. Läxa: känns inte något bra i ett jobbsammanhang, bromsa och kolla upp dina möjligheter!

Jag åkte hem efter två månader och kände mig lite vilsen. Hur jag löste detta får du läsa i nästa del i följetongen.

 

Klicka gärna på hjärtat om du gillar dessa inlägg eller fråga på om du har några frågor! Del 1 hittar ni här och del 2 hittar ni här.

8

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply