Det är söndagkväll, jag sitter själv i vår ganska kalla men trivsamma parislägenhet och funderar. Jag tror att jag har ett litet fall av Sunday Scaries... ungefär på det sättet Man Repellers Amelia beskriver det så träffande här. Jag är inte redo att möta en ny jobbvecka alltså. Jag tror till och med att jag kanske har liiite Sunday Scaries varje dag. Förutom lördagkväll, då jag går av jobbveckan för en dags ledigt innan det är dags att ta på sig säljareleendet och de svarta sorg, ehrmmm jag menar jobbkläderna igen.

Nu ska jag brasklappa lite här och säga det som man bör säga i min situation: jag är oerhört glad över att ha ett jobb så att jag kan betala hyran såklart, ett jobb på ett fint ställe till och med och där jag får jobba med roliga produkter och fina kollegor. Men om det är mitt livs öde att stå i butik så vet jag inte om jag vill vara med mer. Okej - jag behöver inte vara så dramatisk, men jag är en såndär jobbigt överkreativ person och jag blir typ grå av att arbeta på ett ställe där kreativiteten inte får utnyttjas. Att gå från att köra i 200 knyck på kreativitetens Autobahn i ett år till att stå i butik gjorde att kreativiteten blev svältfödd.

Jag och Oscar hamnade i en diskussion idag om vad mitt drömjobb och hur jag skulle nå dit. Jag flyttade ju till Paris med målet att först klara skolåret men sedan klarnade också målbilden att jag vill komma in någonstans och arbeta för ett franskt modehus. Jag har vetat hela tiden att det inte skulle bli lätt men ibland blir frustrationen påtaglig. Som i diskussionen med Oscar; Jag blev lite arg av hans frågor och förslag idag som jag veeet var för att hjälpa mig (stackarn kunde ju inte veta att jag varje dag går igenom just de frågorna i mitt huvud för mig själv, och han fick faktiskt en present och ett jättesött taxkort igår som tack för att han stått ut med mig i 2 år, 4 månader och 8 dagar.) men till slut kom vi någon vart i diskussionen. (Efter att jag ätit, ha! Det slog mig inte förrän nu). Jag såg tillbaka till hur jag fick mina andra jobb i Sverige inom mode: genom kontakter och praktik. Strategin att hitta kontakter och headhunters är den jag måste fortsätta med.

Efter vår diskussion så insåg jag att jag nog skulle göra mig bäst på ett lite mindre företag där jag skulle få bära många olika hattar. Utnyttja min Ikigai till max. Pyssla med mode, design, koncept och marknadsföring på en och samma gång. Egentligen hade nog eget företag passat mig bra, men efter att ha dragit igång frilansprylen tidigare i somras och åkt på två rejäla törnar det första jag gjorde så känns det inte lika roligt längre. Men skam den som ger sig antar jag, kanske att jag hittar mitt drömjobb här i Paris och får arbeta där och lära mig så mycket att jag vågar dra igång mitt egna märke en dag?

 

Vet ni vad ert drömjobb är? Eller har ni rentav hittat det?

Och vädra gärna era åsikter om mitt jobbsökarångest-inlägg. Jag har velat varva fluffiga parisbilder med lite mer eftertänksamma saker och ikväll blev det just detta. Nästa gång kanske det blir någonting helt annat, jag filar t ex på ett brev till mig själv när jag flyttat hem från Paris. Vad tros om detta tema?

 

Translation: I'm suffering from a mild type of Sunday Scaries. Bad thing is that it is constant, not only on Sundays. But on another note: I realized I need to get a plugin that lets people translate what I'm writing, cus I'm too lazy to translate longer pieces like this. So stay tuned for a translating button! Meanwhile you can use Chrome as your browser and it'll translate it for you. Hugs my dear anglospeakers. <3 

 

 

 

0