Creativity

Självtvivlet / att jobba i en kreativ bransch

Jag har mer än en gång tänkt att jag har det så fantastiskt bra som får jobba med någonting kreativ, ja det som en gång var min hobby. Spendera dagarna med att kolla in mode, rita, färger och form – underbart! Jag har dock ännu flera gånger fått lida för mitt yrkesval, något som jag inte kan skylla någon annan än mig själv. Mamma ville att jag skulle bli jurist men något säger mig att jag skulle ha börjat rita krumelurer i lagboken och det vet jag inte om herr domare hade gillat. Skämt åsido, idag tänkte jag skriva lite om det där lilla självtvivlet som jag tror alla som någon gång jobbat med något inom en kreativ bransch drabbas av.

I fredags hade jag en sådan dag, då självtvivlet var på topp. Eller i bott kanske man ska säga. En tung jobbrelaterad sak gick inte min väg och sedan kom det några mindre grejer och detta samtidigt som jag behöver göra om min portfolio (igen) – ett projekt som aldrig blir klart och som tar musten ur än om man låter det. Tankarna gnager oroande i mig, ”tänk om det inte blir som jag vill? Tänk om jag kommer att misslyckas? Tänk om jag (värst av allt) SUGER på det här egentligen? Jag kanske bara ska ge upp?”

En sån dag är det inte mycket att göra åt, den brukar botas bäst av samtal med nära och kära som är bra på att stötta och sedan något gött (den här gången blev det lite shopping och några glas vin). I går hade jag nästan repat mig, men kände mig fortfarande rätt kass. Men som om ödet hade bönhört mig så hörde en bekant av sig och gav mig beröm för något jag skapat. En bekant som dessutom arbetar i den fellow kreativa sfären. HURRA! ropade mitt självförtroende. MEN NEJ sa det lilla monstret självtvivel och fick börja packa sin väska för den här gången.

Sedan bad sagda bekant mig skapa en sak åt dennes vägnar och när jag påbörjade det lilla miniprojektet och kom framåt i det så kände jag hur det här självförtroende stärktes ännu lite till. Jag klarade av det! Yes, helt fantastiskt! Så även om det där självtvivlet är riktigt obehagligt att ha att göra med så tror jag inte att jag hade fått den här boosten jag fick av att klara något nytt. I slutändan ligger jag faktiskt på plus efter den här helgen. Det ska jag försöka komma ihåg till nästa gång.  Tack för besöket självtvivlet, jag hoppas vi inte ses för snart igen!

Är det någon som känner igen sig? 🙂

 

Translation: Some days that self doubt you get when working in a creative business is hard to handle. The best remedy is usually supportive friends & fam and maybe some nice shopping. This happened to me this weekend but then I heard from a friend, also in the creative business, who wanted me to help her with a thing. I started creating said thing and felt my creative self confidence come back. Stronger than before. Yay! Good to remember next time.

0

You Might Also Like

12 Comments

  • Reply
    Christine's Stories
    10 juli, 2016 at 21:57

    Ja gud ja. Jag känner verkligen igen mig. Även jag är en kreativ själ, och det var väl därför det gick åt fanders på mitt förra jobb. Just för att jag försökte kombinera det kreativa med teoretiska saker jag inte behärskade. Jag jobbade som marknadskoordinator med alldeles för stort ansvarsområde, med budget och siffror. Inspirationen fick ge vika åt prestationsångest, och då kunde jag inte vara kreativ alls. Vilket gjorde att jag började tvivla på det jag trodde att jag var bra på, att skriva exempelvis. Jag tvivlar det fortfarande. Ibland tänker jag ”äh jag kanske ska ge upp bloggandet, kanske suger jag egentligen på att fotografera? Berör verkligen mina ord så mycket som jag tror?”. Sång är också en sån sak jag hört om hela livet, att jag har en fin röst. Men ändå så tänker jag att det inte är bra nog, och därför har jag aldrig gjort någonting med det. Usch och tvi för dåligt självförtroende och bristande självkänsla. Tänk om vi bara kunde tro på oss själva?

    Ps, såg några modeskisser du gjort och lagt upp på bloggen och även om jag inte är någon Anna Wintour eller Karl Lagerfeldt så kan jag se att du har talang. Så kämpa på!

    • Reply
      Sandra
      11 juli, 2016 at 10:05

      Usch, ja då förstår du känslan 🙁 ditt förra jobb låter verkligen som en catch 22, hu vad jag får flashbacks från mitt egna förra jobb. Då hade jag också ett väldigt spritt ansvarsområde och att kombinera kreativitet med siffror är fasen inte lätt. Jag håller med dig, önskar vi kunde tro lite mer på oss själva! Men man lär sig väl så länge man lever 🙂 tack så mycket, det värmer att höra! <3

  • Reply
    Paulina Gunnardo
    10 juli, 2016 at 22:41

    Japp, igenkänning på den. Och det är hemskt med sånna dagar då tvivlet är så starkt! Men det brukar ju vända och plötsligt känns det man gör så självklart igen!

    Heja dig! Du är bra och det är trevligt att vara här inne och läsa om dig och det du gör 🙂

    • Reply
      Sandra
      11 juli, 2016 at 10:01

      Ja så himla sant Paulina! Det är verkligen så, upp och ner. Tur det får man väl tänka 🙂 tack vad fint att höra!! Det peppar 🙂 <3

  • Reply
    Marinda
    11 juli, 2016 at 13:02

    Jag drömmer om att jobba med något kreativt (helst skrivande) men är alldeles för fast i ”jurist-tänktet”. Dvs utbilda dig länge, tjäna pengar och va stressad typ… Hur kommer man ur det och vågar tro på sig själv? 🙁

    • Reply
      Sandra
      13 juli, 2016 at 21:55

      Marinda, jag förstår dig! Jag tänkte skriva ett längre svar och hur jag tänker kring detta i en bloggpost. Men det är ett val man måste göra oftast, antingen hitta ett tryggt lite mindre kreativt jobb som betalar bra eller ett kreativt jobb som är mer osäkert och oftast inte speciellt bra betalt. Dock tror jag stressen är större i de sistnämnda jobben. Men välj det som du brinner för, gå en ordentlig utbildning och kämpa! Håll utkik för inlägg i bloggen som sagt 🙂

  • Reply
    ISA
    11 juli, 2016 at 16:58

    Alltså JAA på detta. Du är inte ensam. Nu är min värld kanske inte lika *kreativt* inriktad som din, men just detta med självtvivel är ju förädiskt. Finns ett ordspråk som är något likt ”doubt kill more dreams then failure will ever do”, och det är SÅ sant. Ofta vågar man inte ens fortsätta, satsa och våga riskera att ”misslyckas” och det är så jävla ledsamt. Fatta vad mycket talang, eller bara glädje, som går förlorat.. Har tyvärr inget superknep men tror vi måste hitta tron och styrkan i oss själva, inte i yttre bekräftelse.. låter rimligt va? KRAM! jag tycker iaf du är bra, om det är till nån tröst, haha knappast men 😉

    • Reply
      Sandra
      13 juli, 2016 at 21:56

      Eller ur!! Jag håller med dig, man måste verkligen öva på att se det positiva med allt. Nu kom jag ur detta tack vare vänner och att jag klarade av något annat jag tog mig an. Det gäller att bara resa sig igen! Tack, din röst betyder världsmycket Isa!! <3

  • Reply
    Lovisa
    12 juli, 2016 at 16:26

    Jag känner tyvärr igen mig alldeles för väl… Har märkt att självtvivlet framförallt kommer på kvällstid, så försöker hålla mig sysselsatt då. Morgonen efter känns det oftast bra igen! Och även om jag vet det i stunden så går det inte att övertala mig själv om att det är en övergående känsla… Suck.

    • Reply
      Sandra
      13 juli, 2016 at 21:58

      Skönt att inte vara ensam! Jag håller med dig, just kvällstid sätter igång det hos mig också. Jag tror det är att jag blir besviken på att jag inte hunnit med allt jag tänkt göra och ta tag i. Smart att du insett detta och tacklar det på ett bra sätt. Dagen efter är ju alltid känslan en annan 🙂

  • Reply
    Elin Häggberg // Teknifik
    16 februari, 2017 at 14:02

    Jag känner verkligen igen mig. Brukar pendla rätt rejält mellan känslor av total hybris och fullkomligt självtvivel. Jag har accepterat att det är livet när man jobbat med kreativa yrken. För att ”bota” min självtvivel brukar jag snacka med mamma, en kompis, något av mina awesome Girl gangs eller min man. Det hjälper, precis som du skriver. Sen brukar jag också försöka se tillbaka på bra och positiva saker som hänt. Då inser man ju att man inte är helt värdelös och att man gjort bra saker. Att läsa gamla positiva kommentarer är också bra!
    Vi får kämpa på ❤

    • Reply
      Sandra
      16 februari, 2017 at 20:35

      Exakt så är det!! Ja, prat med nära och kära är det bästa och att inse att man inte är själv i att känna så är väldans fint. JA vi kämpar på, heja oss!! <3 <3

    Leave a Reply