Browsing Tag

10 år i modebranschen

Fashion

10 år i modebranschen del 3 – hjälp jag vill inte jobba med det här?

Det är söndag och ni kanske är sugna på något lite längre att läsa och vad bättre att plocka upp tråden på serien om vad jag lärt mig under mina tio år modebranschen. Idag är det dags för del tre, tiden när jag jobbade på ett stort svenskt företags huvudkontor (som jag inte får nämna vid namn då jag skrivit på sekretessavtal) och upptäckte ett och annat.

Del tre tar vid 2010, i andra året i plugget. Utbildningen jag gick i Borås, Proteko, hade en stor fördel: 26 veckors praktik ingick. Det som lockade många till utbildningen var också samarbetet med det här stora företaget. I andra året fick alla i klassen söka betald praktik på inköpsavdelningen på huvudkontoret som sedan kunde bli en fortsättning efter avslutad utbildning.

 

På den tiden ville jag inte bo i Stockholm men jag bestämde mig ändå för att söka för erfarenhetens skull. Och boy, var det en erfarenhet. Rekryteringsprocessen var den mest krävande jag hittills hade stött på. Vi fick skicka in våra ansökningar och nästan hela klassen åkte upp till Stockholm för att gå på intervju. Jag blev intervjuad av en kvinna med stoneface och hade ingen aning om hur det gick. Jag fick ganska kluriga frågor om hur jag hade reagerat i situationer, om hur jag hade agerat om jag hade en egen butik osv. Efteråt kände jag att jag ville ge mer så jag bestämde mig för att skicka in ett par nya referenser till HR-kvinnan jag hade som kontakt och det tror jag faktiskt var nyckel till att jag fick det. Läxa: ge alltid lite till i ansökningsprocesser, överraska arbetsgivaren och visa hur gärna du vill ha jobbet! 

För ja, jag fick jobbet! Vi var sju i klassen som fick tjänster och jag hittade ett boende ute i Bergshamra (en förort vi moget nog döpte om till Bajshamra) med två av mina underbara klasskamrater. Jag blev placerad på en avdelning riktad till en ung målgrupp med mycket attityd, den näst mest trenddrivna på företaget. Superkul! Men det gällde också att vara på tårna. Många av mina nya kollegor var väldigt drivna och det gällde att hänga med. Något jag vanligtvis fann mig väl i (och förmodligen anledningen till varför jag blev placerad där) men just då mådde jag inte så bra privat. Jag trivdes inte i Stockholm som stad, var lite halvt deprimerad och åt dåligt. Dålig förutsättningar om man ska prestera på topp. Läxa: mår inte själen bra går ingenting bra. Du kan inte prestera på topp om du inte tar hand om dig först!

 

Bild på 23 år ung och småvilsen Sandra på Gamla Stans gator.

Företaget var som sagt väldigt stort. En så stor maskin har sina fördelar: bland annat fanns en fantastisk jobbrestaurang där man kunde köpa subventionerad lunch (no more matlåda!) och vi fick gå på utförsäljningar nästan jämtPå andra ställen jag varit på har det varit max en gång per månad. Den materiella lyckan alltså! Vi blev väl omhändertagna som praktikanter också; vi fick följa med på julfester, se en speciellt arrangerad modevisning för personalen och fick gå utbildningar. Många jobbperks med andra ord!

Det var dock en annan sak som kom upp till ytan efter ett tag: jag upptäckte att jag inte ville jobba med inköp. WHAT! tänker ni kanske nu, jag gick ju en utbildning fokuserad just på det?? Ja, och jag tänkte detsamma - varför kändes inte det här rätt?

Jag bad därför att få skugga en designer en dag för att se hennes jobb och det kändes mer rätt - jag ville ju åt kreativiteten! Jag frågade hur det såg ut på jobbfronten men där var beskedet: "har du inte en designkandidat blir det svårt." Men jag var ändå glad över att ha upptäckt vad jag ville jobba med. Läxa: känns inte något bra i ett jobbsammanhang, bromsa och kolla upp dina möjligheter!

Jag åkte hem efter två månader och kände mig lite vilsen. Hur jag löste detta får du läsa i nästa del i följetongen.

 

Klicka gärna på hjärtat om du gillar dessa inlägg eller fråga på om du har några frågor! Del 1 hittar ni här och del 2 hittar ni här.

8

My work

10 år i modebranschen – det här har jag lärt mig – del 2

Hej vänner! Dags för nästa del av mina 10 år i modebranschen att berättas. Det första inlägget var ni många som gillade och gav feedback på, något som givetvis var så roligt att få. Så jag tycker vi fortsätter på min resa, från hur jag började på golvet till livet idag som modekonsult. Missade ni första delen kan ni läsa den här.

Del två börjar med att jag sitter i skolbänken igen, närmare bestämt i Borås, och känner mig allmänt osäker på vad livet ska ta mig. Häng på!

Jag är 22 år gammal och var för en månad sen i ett förhållande, nyinflyttad i vår lägenhet med förstahandskontrakt (Äntligen! Ni som bor i Gbg/Sthlm känner igen kampen) och jobbade i en butik där jag hade många vänner. Snabbspola framåt en månad och jag har fått mitt hjärta krossat, sitter i en skolsal med ett gäng okända människor och ska strax utsättas för någon typ av ”nollning”. Det lilla som är kvar av hjärtat fladdrar lätt.

Dock kommer jag strax lära känna mina nya klasskamrater ganska väl, många av dem har också jobbat i butik innan och de flesta är riktigt härliga människor med humor, rädslor, misslyckanden och framgång i bagaget. Som de flesta har. Vi är runt 30 tjejer och 3(!) killar i klassen och vi läser KY-utbildningen Textil & Konfektion som Stiftelsen Proteko ger i samarbete med Högskolan i Borås. Första terminen är en virvelvind med pendling till Borås varje dag, nya kunskaper inom kommunikation, stickning, sömnad och nya vänner. Under årets gång kommer vi tillsammans svettas över tentor, dricka oss fulla på ”ölafton” i textillabbet (bland potentiellt farliga maskiner?) och åka till Köpenhamn på modemässan. Modemässa – bara ordet fick det att glädjeskuttas i magen! Vi åkte på klassresa till CIFF (Copenhagen international fashion fair) och fick gå runt bland utställare som visade upp sina kommande kollektioner. Givetvis en del fest och mycket roliga minnen från det. Läxa nr 4: om livet stänger en dörr så öppnar sig en annan. Lita på dig själv och att det kommer lösa sig. Det gör det, och ofta till det bättre!

På mässan i CPH
Från någon av ölpubbarna med ullsaxtecknet, reppin Borås
Fina klasskompisar, hårt jobbandes!

Vi skulle i slutet på år ett även ut på vår första praktik – något som vi fick skaffa oss själva, gah! Jag ville på den tiden absolut inte till Stockholm och det gjorde mitt praktiksökande svårare. Och det ÄR svårt att få företag att chansa på någon som inte har så mycket erfarenhet. Jag hade tagit med mig en bok från mässan där alla utställares kontaktuppgifter stod med och började gå igenom vilka jag helst skulle vilja praktisera hos. Såhär i efterhand kan jag tänka att det hade varit bättre att söka fler än jag gjorde och i andra städer, ja till och med länder. Till slut kom paniken krypandes och jag fick ett tips om att tidningen Damernas Värld sökte praktikanter. Jag sökte, gjorde telefonintervju och fick en praktikplats – i Stockholm. Dags för ett nytt äventyr alltså.

Jag löste boende snabbt som attan hos en barndomskompis i Fruängen där vi var tre tjejer som delade en större lägenhet. Stockholm var något helt annat än Götet och DV var en miniversion av det man får se av Vogue i Djävulen bär Prada. Bud med underbara skor från Paris kom stup i kvarten, dyra väskor och flärdfulla människor befolkade redaktionen. Jag fick vara med på två modeplåtningar och fick mitt namn inskrivet som modeass i ett nummer. Fast det var också här jag fick min allra första släng av modesleven: Jag stod en dag i moderummet fyllt med väskor, skor och kläder till knäna tillsammans med en av moderedaktörerna. Hen beklagade sig över hur i allsin dar vi skulle få i ordning på allt och hur hen skulle kunna plocka ihop produkter till en plåtning med tema tidningen hade planerat länge. Jag erbjöd mig givetvis hjälpa till; kanske kunde jag grovsortera stylesen om jag fick bli insatt i fotograferingens tema? Moderedaktören synade mig länge uppifrån och ner och svarade: ”som att DU skulle kunna hjälpa mig med det?”.

JAG, som satt varje dag jobbade GRATIS, som varje dag jagade presskontor i jakten på de och de skorna, som sprang över halva stan till Hattbaren för att hämta ut ett gäng hattar i ösregn, ja tänk att JAG trodde att jag skulle kunna hjälpa till med något som krävde kreativitet, stil och känsla?? Pff, låga slav!

Att jag inte gick där och då och aldrig kom tillbaka var ett under. Men, jag åkte hem när dagen var slut, ringde familjen och grät, hatade Stockholm och bestämde mig för att minsann visa dem. Nästa dag var smajlet på, effektiviteten på topp och när praktikperioden var slut frågade de om jag ville förlänga den några veckor till(!) Jag tackade vänligt nej (i huvudet skrek jag: ALDRIG I LIVET, SER JAG EN JÄVLA OMAKA SKO TILL SLÅR JAG NÅGON) och fick med mig ett strålande utlåtande från Mira…moderedaktören. Jag och en annan tjej, som praktiserat mycket längre än mig, fick till och med hejdå-gåvor från beauty-avdelningen: något som min medpraktikant sa aldrig hade hänt andra praktikanter under tiden hon var där… Läxa nr 5: människor kommer att ta ut sin ilska, stress eller bara sin rena bitterhet på dig och du kommer få skit kastat på dig. Stå upp för dig själv när det behövs, men försök att skaka av dig det. Använd det hellre som bränsle och visa dem vem de har att göra med istället.

Jag åkte hem från Stockholm och tog välbehövligt sommarlov.

 

Nästa del tar vi från år nummer två på Proteko, då jag hamnar på H&M:s huvudkontor i Stockholm och inser ett och annat. Hoppas ni vill följa med! Gillar ni de här inlägg så klicka gärna i hjärtat så blir jag glad 🙂 

20