22 april, 20182 Comments

Vi måste prata om Avicii

I fredagskväll satt vi i Parisvärmen i vårt vardagsrum och drack en aperol spritz tillsammans med Oscars föräldrar som är här på besök i helgen. De hade med sig de mest ljuvliga rosa rosor som lyser upp matbordet där de står. Vi pratade om ditten och datten, om framtid och dåtid och nutid. Livet var klassiskt fredagsbubbel och lätt. Vi skulle strax resa oss för att gå till restaurangen när Eva-Lena, Oscars mamma, kollade på sin telefon och läste en notis om att Avicii hade dött.

Nyheten gav kalla kårar. Vi hade ganska nyligen sett dokumentären på svt om hans liv och fått en inblick i vilken enorm press och stress han hade varit utsatt för. Han var introvert och led av att behöva stå i centrum och att behöva vara i extrema sociala situationer. Efter ett turnéschema som skulle tröttat ut vilken människa som helst hamnade han på sjukhus för bukspottkörtelinflammation. De ville fortfarande att han ska fortsätta turnera men efter det säger hans kropp ifrån. Han får eskalerande panikångest inför spelningarna och tar en timeout för att försöka reparera sig. Men ändå går det inte när han är tillbaka. Hans sista år på turné är 2016 och i flera sekvenser upprepar han frasen "Jag kommer att dö" om han behöver slutföra turnén. Ingen tar honom riktigt på allvar och hans före detta manager säger att han inte förstår att så många är beroende av honom.

När jag såg dokumentären för två veckor sedan blev jag så fruktansvärt arg å hans vägnar. Han hade ingen på sin sida och det syntes många människor som mest tänkte på pengar i hans närhet. Och de tog inte hans ord och ångest på allvar! Jag minns att jag sa till Oscar "Fine att de inte tror att han kommer dö av panikångest MEN tänk om han hade hamnat i en depression och bestämt sig för att ta livet av sig" Vad skulle de göra om de drev honom så hårt att han försvann? Och här är vi nu. Vi vet inte anledningen till att han gick bort och för hans skull hoppas jag nästan att det var en olycka eller en oanad konsekvens av medicin så att han i slutet av sitt liv fick känna den här lyckan och friheten han verkade göra i slutet av dokumentären där han sagt nej till alla och slutat med framträdanden. Där han fick koncentrera sig på att bara göra det han älskade; musik.

Aviciis historia fick mig att tänka mycket på ångest och prestationshets. Vad vi gör med våra liv och mot oss själva för att "lyckas" eller för att andra tycker saker. Hur lätt det är att fångas upp i att saker är livsviktiga och hur dåligt man faktiskt kan må av ångest men hur lite vi pratar om det. Det finns så många människor som hade mått bättre av att prata om ångest. Jag hade mått bättre om vi hade pratat mer om ångest.

Om vi hade varit mer tillåtna till att känna saker, lärt oss att hantera våra känslor på bättre sätt och att det inte är fult, jobbigt eller fel när någon medmänniska faktiskt har ångest hade många mått så mycket bättre. Vi tränger undan så mycket känslor vi kan för känslor/stress/ångest anses som svaga tillstånd. När det egentligen är det mest mänskliga som finns.

En av anledningarna till att Aviciis död tog så hårt var också såklart att jag älskar hans musik. Jag har sett honom på Summerburst i Göteborg flera gånger och hans musik är så förknippad med glädje, fest och eufori. Men just nu kan jag inte höra den utan att känna en enorm sorg.

Jag hoppas åtminstone att hans historia kan öppna ögonen på folk och få fler att prata om stress och ångest. Och att han mår bra där han är nu.

 

9 oktober, 20166 Comments

Att hitta sitt drömjobb

Det är söndagkväll, jag sitter själv i vår ganska kalla men trivsamma parislägenhet och funderar. Jag tror att jag har ett litet fall av Sunday Scaries... ungefär på det sättet Man Repellers Amelia beskriver det så träffande här. Jag är inte redo att möta en ny jobbvecka alltså. Jag tror till och med att jag kanske har liiite Sunday Scaries varje dag. Förutom lördagkväll, då jag går av jobbveckan för en dags ledigt innan det är dags att ta på sig säljareleendet och de svarta sorg, ehrmmm jag menar jobbkläderna igen.

Nu ska jag brasklappa lite här och säga det som man bör säga i min situation: jag är oerhört glad över att ha ett jobb så att jag kan betala hyran såklart, ett jobb på ett fint ställe till och med och där jag får jobba med roliga produkter och fina kollegor. Men om det är mitt livs öde att stå i butik så vet jag inte om jag vill vara med mer. Okej - jag behöver inte vara så dramatisk, men jag är en såndär jobbigt överkreativ person och jag blir typ grå av att arbeta på ett ställe där kreativiteten inte får utnyttjas. Att gå från att köra i 200 knyck på kreativitetens Autobahn i ett år till att stå i butik gjorde att kreativiteten blev svältfödd.

Jag och Oscar hamnade i en diskussion idag om vad mitt drömjobb och hur jag skulle nå dit. Jag flyttade ju till Paris med målet att först klara skolåret men sedan klarnade också målbilden att jag vill komma in någonstans och arbeta för ett franskt modehus. Jag har vetat hela tiden att det inte skulle bli lätt men ibland blir frustrationen påtaglig. Som i diskussionen med Oscar; Jag blev lite arg av hans frågor och förslag idag som jag veeet var för att hjälpa mig (stackarn kunde ju inte veta att jag varje dag går igenom just de frågorna i mitt huvud för mig själv, och han fick faktiskt en present och ett jättesött taxkort igår som tack för att han stått ut med mig i 2 år, 4 månader och 8 dagar.) men till slut kom vi någon vart i diskussionen. (Efter att jag ätit, ha! Det slog mig inte förrän nu). Jag såg tillbaka till hur jag fick mina andra jobb i Sverige inom mode: genom kontakter och praktik. Strategin att hitta kontakter och headhunters är den jag måste fortsätta med.

Efter vår diskussion så insåg jag att jag nog skulle göra mig bäst på ett lite mindre företag där jag skulle få bära många olika hattar. Utnyttja min Ikigai till max. Pyssla med mode, design, koncept och marknadsföring på en och samma gång. Egentligen hade nog eget företag passat mig bra, men efter att ha dragit igång frilansprylen tidigare i somras och åkt på två rejäla törnar det första jag gjorde så känns det inte lika roligt längre. Men skam den som ger sig antar jag, kanske att jag hittar mitt drömjobb här i Paris och får arbeta där och lära mig så mycket att jag vågar dra igång mitt egna märke en dag?

 

Vet ni vad ert drömjobb är? Eller har ni rentav hittat det?

Och vädra gärna era åsikter om mitt jobbsökarångest-inlägg. Jag har velat varva fluffiga parisbilder med lite mer eftertänksamma saker och ikväll blev det just detta. Nästa gång kanske det blir någonting helt annat, jag filar t ex på ett brev till mig själv när jag flyttat hem från Paris. Vad tros om detta tema?

 

Translation: I'm suffering from a mild type of Sunday Scaries. Bad thing is that it is constant, not only on Sundays. But on another note: I realized I need to get a plugin that lets people translate what I'm writing, cus I'm too lazy to translate longer pieces like this. So stay tuned for a translating button! Meanwhile you can use Chrome as your browser and it'll translate it for you. Hugs my dear anglospeakers. <3 

 

 

 

4 januari, 2016Inga kommentarer

Måndagspepp & Monday tips links

Herregud vad det var svårt att somna igår och därmed svårt att komma upp idag, något som tyvärr inte gjorde denna måndag av måndagar bättre. Såg en tweet om att idag och måndagen efter semestern är de värsta måndagarna av alla, och visst känns det lite så. Så här behövs mycket måndagspepp!

Dear me, I had severe insomnia last night and getting up today was not an easy task. This Monday of Mondays (Monday of Mondays occurs twice a year, one after Christmas break and one after vacation is over) really demands a lot of Monday tips links to survive!

 

Prep for the week

Inspirationssajten WhoWhatWear delar med sig av två olika tips på temat att förbereda sig inför veckan. Förberedelserna startar redan på söndagkvällen. Förberedelser är A och O enligt dom och här ger de tips på hur du effektiviserar din tid du lägger på att göra dig i ordning på morgonen.

I rounded up two different tips from WhoWhatWear on how to prep for your week on Sundays and how to get as efficient as possible in mornings. Prepping is key!

How to work out in the morning

Ett av mina mål för 2016 är att jag vill träna mer. Helst vill jag träna på morgonen, då det är störst chans för att det blir av och då det förhoppningsvis är färre som tränar i morgontrötta Paris. Quartz ger 5 tips på hur man får det att gå ihop.

One of my goals for 2016 is to work out more. I would love to do it in the morning, there's a bigger chance it will actually be done if I do it in the morning and hopefully gyms are not that crowded in the morning in the city of sleep in (aka Paris). Quartz gives us a few tips on how to make it work.

A text about anxiety

Jag läste denna text för de som har en anhörig som lider av ångest och tyckte att den var förbaskat bra, trots stavfel och uppenbar copy paste från någon annan källa. Kanske inte så peppigt att skriva om ångest tänker ni nu, men för de som lider av ångest (inkluderat undertecknad) är såna här tips guld värda. Tipstack till Deeped.

I read an article with tips for people who have friends or relatives who suffer from anxiety, unfortunately I only have it in Swedish. =/ 

Make the New Year's resolutions come true

Nu börjar ju vardagen på riktigt, vi ska in i rutinerna och förhoppningsvis alla bli människor 2.0 på studs - inga problem va? Om man är lite fundersam över hur det ska gå till i praktiken har bloglovin samlat fem guider över hur man får mål att bli verklighet. You can do it!

Ok, so you made your resolutions and now it's time to start working on them. But how? If you want a few tips on how to make your goals come true Bloglovin rounded up five guides on just that theme. Yeah, we can do it!

 

Det var denna veckas tipsmåndag, hoppas ni hittade något ni gillade! / That was everything for this week's Monday tips, hope you enjoyed it 🙂

Translate »