I fredagskväll satt vi i Parisvärmen i vårt vardagsrum och drack en aperol spritz tillsammans med Oscars föräldrar som är här på besök i helgen. De hade med sig de mest ljuvliga rosa rosor som lyser upp matbordet där de står. Vi pratade om ditten och datten, om framtid och dåtid och nutid. Livet var klassiskt fredagsbubbel och lätt. Vi skulle strax resa oss för att gå till restaurangen när Eva-Lena, Oscars mamma, kollade på sin telefon och läste en notis om att Avicii hade dött.

Nyheten gav kalla kårar. Vi hade ganska nyligen sett dokumentären på svt om hans liv och fått en inblick i vilken enorm press och stress han hade varit utsatt för. Han var introvert och led av att behöva stå i centrum och att behöva vara i extrema sociala situationer. Efter ett turnéschema som skulle tröttat ut vilken människa som helst hamnade han på sjukhus för bukspottkörtelinflammation. De ville fortfarande att han ska fortsätta turnera men efter det säger hans kropp ifrån. Han får eskalerande panikångest inför spelningarna och tar en timeout för att försöka reparera sig. Men ändå går det inte när han är tillbaka. Hans sista år på turné är 2016 och i flera sekvenser upprepar han frasen "Jag kommer att dö" om han behöver slutföra turnén. Ingen tar honom riktigt på allvar och hans före detta manager säger att han inte förstår att så många är beroende av honom.

När jag såg dokumentären för två veckor sedan blev jag så fruktansvärt arg å hans vägnar. Han hade ingen på sin sida och det syntes många människor som mest tänkte på pengar i hans närhet. Och de tog inte hans ord och ångest på allvar! Jag minns att jag sa till Oscar "Fine att de inte tror att han kommer dö av panikångest MEN tänk om han hade hamnat i en depression och bestämt sig för att ta livet av sig" Vad skulle de göra om de drev honom så hårt att han försvann? Och här är vi nu. Vi vet inte anledningen till att han gick bort och för hans skull hoppas jag nästan att det var en olycka eller en oanad konsekvens av medicin så att han i slutet av sitt liv fick känna den här lyckan och friheten han verkade göra i slutet av dokumentären där han sagt nej till alla och slutat med framträdanden. Där han fick koncentrera sig på att bara göra det han älskade; musik.

Aviciis historia fick mig att tänka mycket på ångest och prestationshets. Vad vi gör med våra liv och mot oss själva för att "lyckas" eller för att andra tycker saker. Hur lätt det är att fångas upp i att saker är livsviktiga och hur dåligt man faktiskt kan må av ångest men hur lite vi pratar om det. Det finns så många människor som hade mått bättre av att prata om ångest. Jag hade mått bättre om vi hade pratat mer om ångest.

Om vi hade varit mer tillåtna till att känna saker, lärt oss att hantera våra känslor på bättre sätt och att det inte är fult, jobbigt eller fel när någon medmänniska faktiskt har ångest hade många mått så mycket bättre. Vi tränger undan så mycket känslor vi kan för känslor/stress/ångest anses som svaga tillstånd. När det egentligen är det mest mänskliga som finns.

En av anledningarna till att Aviciis död tog så hårt var också såklart att jag älskar hans musik. Jag har sett honom på Summerburst i Göteborg flera gånger och hans musik är så förknippad med glädje, fest och eufori. Men just nu kan jag inte höra den utan att känna en enorm sorg.

Jag hoppas åtminstone att hans historia kan öppna ögonen på folk och få fler att prata om stress och ångest. Och att han mår bra där han är nu.

 

10