Drömkontor & livet enligt instagram

Godafton torsdag! Hoppas ni har haft en bra vecka hittills, bara en dag kvar innan helg. Håll ut!

Här har det jobbats på i mitt lilla hemmakontor (ordet bör uttalas precis så som Alejandro Fuentes Bergström gör, tipstack på videon till älskling) och än har jag en bra bit kvar. Men det är i alla fall väldigt mysigt här, om än lite dragigt. (Imorn ska det gå från -5 till +10 och det ska bli så fruktansvärt skönt. Paris är inte gjort för minusgrader kan jag säga er.) Jag la upp en bild på mitt hemmakontor på instagram och fick en kommentar om att det såg “so beautiful” ut och då tänkte jag att personen i fråga bara skulle veta att det låg ganska mycket damm på hyllorna och att jag plockat bort en del disk och andra grejer från skrivbordet som stod där innan bilden togs. Och det är kanske vackert (när det är nystädat) men jag hör min granne harkla slem på morgonen när jag sitter här och stolen är fruktansvärt obekväm efter 3-4 timmar.

Jag blir lite fundersam då och då på det här så kallade drömlivet på instagram. Det är ofta jag ser personer kommentera på insta i stil med “åh jag önskar jag hade ditt liv/din hund/din pojkvän (lite creepy), eller typ #goals eller vad nu dagens ungdom helst använder. Det känns lite som att är som förmågan att tänka ett steg längre är som bortblåst. Att man tolkar in alldeles för mycket från en ynka liten bild. En kan lätt känna en stor press över att ta vackra bilder och ha ett fantastiskt liv/utseende/kropp/partner/hus/whatever när man ser alla fantastiska foton som svischar förbi i feeden.

Jag kastar inte sten i glashus här, jag klagar INTE på att folk lägger upp snygga bilder på instagram; det är lite så det mediet fungerar. Instagram är en välkurerad bilddagbok där bilderna kan vara snodda, tagna för ett år sen eller prick just nu. Och ju snyggare bilder du lägger upp, desto fler följare får du. Vill du höra mig klaga, prata om djupa saker eller se kassa bilder tagna i farten finns ju bloggen, twitter, facebook eller snapchat för det.

Det jag stör mig lite på är att folk inte kan se förbi de där underbara bilderna i feeden. Om jag så skulle vilja kan jag få mitt liv att se überpeachy ut, för en bild är bara en väldigt tillrättalagd sekund av 24 timmar. Instagram är INTE hur livet ser ut! Det är både dumt och farligt att anta det.

Jag tycker därför att instastories är ett bra tillskott i instagrams arsenal. Jag har på senare tid börjat lägga upp lite videos där, ofta på mig själv osminkad (och med fett hår, sorrynotsorry – är född med det). För även om jag gärna vill ha ett perfekt grid i profilen gillar jag ju att se andra bakom kulisserna också. Det gör instagram lite mer mänskligt och hjälper nog folk att inse att allt inte är perfekt. Men vi, som konsumenter av andras material, måste också kunna tänka själva.

Lite filter gör att allt damm försvinner…