Glad fredag godingar, jag misstänker (och hoppas) att ni är ute på middagar, på bio eller festar loss med vänner på något trevligt ställe. Själv sitter jag ensam i Paris den här fredagkvällen. Sällskapet består av ett berg sushi, Netflix och Never Been Kissed med Drew Barrymore. Mitt inre 13-åriga jag swoonar fortfarande lite när jag ser slutscenen där dåvarande hunken Michael Vartan (Ni vet han som var med i Alias med Jennifer Garner? Inte?) springer in på basebollplanen och hånglar upp Drews karaktär så det slår gnistor om det. Le sigh!
Jag har också ett annat sällis i form av hjärnspöken och i och med att jag 1. har en blogg och 2. har ett par timmar att ta död på så tänkte jag att vi skulle snacka lite om de här hjärnspökena. Ni förstår, hela dagen har jag sett fram mot att ha en kväll i tv-soffan och äta sushi. Ungefär fram tills klockan slog 20 och jag gick ned på gatan för att hämta upp california rolls på mitt stammishak och tanken slog mig när servitrisen tog upp beställningen: här sitter jag, solo i Paris, utan särskilt många vänner (som sagt, de man blir nära med har en tendens att flytta) en fredagkväll. Är det inte lite tragiskt ändå?
Hey now, hold up får man då se till att skrika till hjärnspökena och vifta med allehanda vitlök och grejer. Jag har som tur(?) är extensiv erfarenhet av såna här situationer där allt kan ändras på en sekund pga tankesätt och pga tillgång och efterfrågan (det alternativ som inte finns blir ju alltid lite mer lockande). Jag kunde också mota Olle i grind med vetskapen om att jag ska på femhundrasjuttioelfte kompisdejten i en park imorgon, så HA jag är inte alls ensam. Men det är tamigtusan inte alltid lätt alla gånger, det här expatlivet. Man ska fajtas med franska skatteverket och hjärnspöken och gå till gynekologen för livemoderhalstest och börja svettas lätt när gynekologen ber en ta av bh:n (alltså jag är väl hos en gynekolog här?!?) och så vidare i oändlighet. Men man blir väl rikare på såndär erfarenhet antar jag. Den dagen jag flyttar hem kommer jag ta allt vuxengöra med en klackspark, det kan jag säga er.
Tills dess får jag njuta av parisisk arkitektur, vara glad för att jag får jobba mot min dröm och tacksam för stödet hemifrån och från likasinnade expatstackare man träffar på här. Trevlig helg på er vänner!
Vilket fint inlägg Sandra! Du är så tuff och stark, det är inte alla som skulle klara av det lika bra som du tror jag. Tycker dock att det känns som att du har massor av kompisar i Paris. Man behöver ensamma fredagskvällar ibland också. <3