Spenderar mina sista dagar i Sverige hemma hos mamma och pappa, på landet, på gården. Klappar katter, kollar kossor och hälsar på farmor och farfar i vår egna bullerbyngård. Här är där jag känner mig som mest trygg av alla ställen på hela jorden men också mest rastlös. Tystnaden är öronbedövande, ibland står tiden så still eller rör så obönhörligen på sig i fast och jämn takt, opåverkad i decennier. Naturen regerar här, människan är liten. Och allt blir mer verkligt, tiden blir kort (men lång? Svårt att förklara, svårt att förstå).
Jag fotade lite i omgivningen.
Ända sen jag var åtta eller nio har jag stått vid det här vägskälet och undrat. Alltid väntat.
Fikapaus på mattan i solen med nya numret av Plaza interiör.