Ja som fortsättning på min update igår hörni: det verkar inte bättre än att jag fått en matförgifning på halsen, eller rättare sagt magen. Imorse var jag ett darrande litet asplöv när jag vaknade och på väg till jobbet köpte jag en hutlöst dyr örontermometer (det var den eller anal!) och tog tempen – japp, tjejen som ALDRIG har feber hade massa feber. Bara att inse fakta, vända på klacken och bädda ner sig. Jag hade nog inte gjort mig så poppis på jobbet bland kunderna heller, med alla de kroppsliga uttryck en matförgiftning tar. Nu ikväll har jag fortfarande hög feber men får behålla maten vad det verkar så jag hoppas att det är en bakterie som orsakat det, då är förloppet ca 48 timmar.
Men jag hade faktiskt tänkt att blogga om två andra saker. Dels detta fantastiska ljus som företaget jag jobbar för har tagit fram. Ett Burn Cancer-ljus till förmån för organisationen Ung Cancer. Fint och bra. Det är svårt att veta hur man ska bete sig när någon vän fått cancer (förutom att höra av sig och säga att man finns där om hen behöver något) men att skänka pengar till en organisation som hjälper till måste ju vara en bra grej.
En liten enhörningsportmonä jag fick av Linda och ett vykort från Albert Marquet-utställningen på Musée d’Art Moderne piggar upp när man mår kasst.
Den andra saken jag tänkt skriva om är den här krönikan om det svenska modeundret, eller bristen på under. Tycker den har många rätt, även om den är lite raljerande ibland. Det är faktiskt inte bara det svenska modet som krisar, även det internationella vacklar.
“Sverige är inget modeland – tvärtom bär många på en misstro mot tanken på att kläder kan vara en lika definierande konstform som film eller litteratur. Estetik har aldrig stått högt i kurs. “
Intressant läsning som bakgrund till modeveckan som rullas ut i Stockholm och sociala medier just nu. Citatet ovan har jag också fått erfara både en och fem gånger. Jag hoppas någon modeskapare i Sverige blir provocerad och visar vart skåpet ska stå.