Frilanslivet – hur går det på jobbfronten?

Nu har jag varit tillbaka i Paris i exakt tre veckor och ni kanske undrar vad jag har för mig, förutom att umgås med peppiga distanskollegor och kompisar i Amsterdam. Ja ska vi ta en titt på vad jag sysselsätter mig med?

Vad händer på jobbfrontent?

Jag har sen sista projektet för La Redoute i juli inte haft några inkommande uppdrag, förutom ett liiitet rullande som inte ger överdrivet med dollaz. I semestertider var det självvalt då det verkligen inte var mycket kvar av mig efter en tuff vår med pressat schema + kollektionsarbete för Scandienne på det. Dock hade jag jättekul med kollektionen så jag tror det gjorde att jag klarade det. Efter en månad i Sverige mår jag bra igen, även om vissa krämpor i kroppen inte vill ge med sig (hej nackproblem). Jag är dessutom tillbaka i bloggform, vilket känns väldigt kul. Ni kanske har märkt att jag puttar ut inlägg ganska ofta nu och schemat lyder ett nytt inlägg söndag till torsdag. Så kom ihåg att titta in här ofta!

Sen jag började frilansa har jag varit bortskämd med jobbtillfällen som lagts i mitt knä. För hösten vill och behöver jag stå på egna ben. Vart börjar man egentligen? Och vartåt vill jag? Ja, det är inte en lätt fråga. Sen jag steg ut på semester i slutet av juli har det varit måååånga idéer på tapeten på vart jag ska. Jag har:

• Gjort ansökan och kommit in på en skola för att slutföra en bachelor modedesign (då jag har en svensk yrkesexamen som ingen här förstår + en ettårig certificate här behövdes ett år till för det). Jag drabbats ständigt av impostor syndrome och tycker det vore rätt najs med ett litet stycke papper som svart på vitt säger att jag faktiskt är lika bra som alla andra. Sådetså.
• Tackat nej till skolan då det blev hutlöst dyrt trots att jag bantat ner tuitionkostnaden med 50%. Är redan skuldsatt hos CSN så det räcker.
• Kollat om man kan översätta examen jag har till en fransk motsvarande. Det kan man. Det tar fyra månader och kostar 5000kr.
• Spånat 1000 miljarders miljoner gånger på om jag bara ska ta och starta mitt egna märke där JAG får bestämma till 100% och där jag skulle få använda alla strängarna på den där lyran jag slipat på i så många år.
• Lika många gånger fegat ur pga svag ekonomisk styrka för tillfället.
• Känt sjuk ångest över att inte ha en fast inkomst och dessutom bo i en dyr europeisk storstad.
• Har dessutom saknat att jobba i ett större team med folk som lyfter en och med ett klarare syfte.

Så hur gick jag vidare här? Jo, till slut blev svaret rätt uppenbart. Jag kan inte försvara att bo kvar i Paris om jag inte skaffar mig en fast inkomst eller börjar sälja in mina tjänster like a pro till höger och vänster. För att citera min käre pojkvän: jag gjorde det ju inte lätt för mig genom att välja Paris som bas. I Sverige hade det varit andra bullar tror jag.

Säkert är i alla fall att jag sen jag kom tillbaka jobbar med min portfolio och jobbansökningar. Så hej, här har ni människan som just nu spyr på att “sälja in sig själv” genom klatchiga, pretto personliga brev och är lite sådär för ivrig på att höra av sig till folk och styra upp nätverksdejter. Förlåt världen.

Men nu när jag ändå är i farten kan jag ju marknadsföra min tjänster även till er, kära läsare. Jahopp, inte heller ni kommer undan!

Kolla gärna in min linkedin med mina mode- och sociala mediefärdigheter här, hojta om ni vet någon som söker nån som mig eller släng ett mejl till contact at sandranicole. se om vad ni har på hjärtat så styr vi upp under tillsammans.

Jag kan dansa också.